Didaktiskt berättande 15 hp

Berättelsen om hur Isaac Singers fotpedal (nästan) kan förbättra din undervisning

- Det enda jag minns från skolan är historielärarens berättelser.

- Vi var en orolig klass, men när läraren började berätta satt alla som tända ljus.

- Jag hade inte kunnat föreställa mig vad atomkrig var, förrän läraren berättade om Sadako och de tusen tranorna.

De flesta av oss har nog hört sådana uppskattande vittnesmål om skollärare som var duktiga berättare. Kanske bär vi själva på minnen av hur viktiga berättelserna var i skolundervisningen. Det fanns något magiskt med att låta tankarna sköljas med av berättelsernas strömmar bort till främmande världar.

Det är inte konstigt att berättelserna står fram i skolminnena som färgsprakande bengaliska eldar mot ett jämngrått dis av årtal, ekvationer och kolets bindningar. Dels är det naturligtvis tacksamt att sätta unga människors fantasi i rörelse med dramatiska skeenden i fängslande miljöer. Dels talar berättelsen som form direkt till vår inneboende längtan efter sammanhang och logik.

Berättelsen är i själva verket ett av de kraftfullaste redskap vi har för att skapa sammanhang och mening i världen. Den som gör en berättelse har privilegiet att välja ut vilka nyckelscener som skall anses ”höra dit”. Därefter kräver berättelsen att dessa nyckelscener ordnas logiskt och kronologiskt. Först hände A, därefter och på grund därav hände B. Först tog lille Rudolf en tugga av det förtrollade äpplet, sedan slutade han växa.

I all undervisning är det effektivt att dela in kunskapsstoffet i avgränsade områden. Inom dessa sorteras materialet i tidsföljd och ordnas i kedjor av orsak och verkan. Detta är välbekant för varje erfaren pedagog. I vardagsspråket brukar vi kalla detta för ”sätta in sakerna i sitt sammanhang”, men vi skulle lika gärna kunna säga att vi ordnar stoffet enligt narrativa strukturer. För just så skapas berättelser! De har en början och ett slut och däremellan får de ett antal episoder att hänga samman kronologiskt och kausalt. På detta sätt bringas kunskaperna att hänga samman och vi uppnår en tillfredsställande känsla av överblick, ordning och reda.

Det är lätt att göra berättelser spännande. Berättelsen som form är särskilt lämpad för att beskriva yttre handlingar, rörelse, förändring och utveckling. Till berättelsens karaktär hör dessutom att den gärna återger verkligheten i form av konflikter och dikotomier, såsom hjältar-skurkar, vi-dom, rätt-fel, svart och vitt, gott och ont. Dessa stildrag kan vi utnyttja för att göra ett kunskapsstoff tydligare och mera levande.

Samtidigt får vi inte bortse från att berättelser också fungerar förenklande. Berättelsens styrka att återge verkligheten som ordnad, sammanhängande och logisk innebär samtidigt att berättelsen kan vara direkt olämplig när det gäller att beskriva nyanser, mångtydighet, oordning, inkonsekvenser, irrationalitet, tvekan och tvivel.

Filmskapare kan numera arbeta med ganska avancerade berättargrepp som tillbakablickar, parallellhandlingar och snabba klipp mellan olika tidsskikt och olika miljöer och räkna med att publiken hänger med. Många barn och ungdomar av idag har ofta en väl utvecklad kompetens, inte bara när det gäller att känna igen filmens speciella berättartekniker. De kan också förhålla sig distanserat till det filmiska berättandet och är inte sällan medvetna om vilka avsikter som ligger bakom effekterna.

Märkligt nog är det svårt att hitta en motsvarande medvetenhet när det gäller det muntliga berättandets tekniker. Vi har alla lärt oss att känna igen och tillämpa de narrativa strukturerna samtidigt som vi lärde oss modersmålet. Men för de flesta av oss är dessa kunskaper om berättelsens formspråk lika omedvetna som våra kunskaper i det egna språkets grammatik. Alla kan bygga upp komplicerade berättelser på ett korrekt språk, men inte alla kan beskriva hur de gör.

   

I den teoretiska delen av kursen Didaktiskt berättande får du lära dig hur en berättelse är uppbyggd och hur inlärandet av narrativa strukturer hänger samman med språkutvecklingen. Du får stifta bekantskap med olika genrer av muntligt berättande och med folkloristisk narrativanalys.

Den praktiska delen av kursen ägnas åt att tillämpa dessa kunskaper på olika didaktiska situationer. Du får grundlig övning i att använda muntligt berättande som pedagogisk metod. Du får pröva olika tekniker att stimulera barns och ungdomars eget berättande som ett led i inlärningsprocesser. Kursen ger praktiska exempel på hur användandet av berättelser i undervisningen ger möjligheter att väva samman språkträning med andra ämnen och med arbete med livskunskaper och mångfaldsfrågor.

Berättandet är särskilt användbart för att stöda utforskande, ämnesövergripande och förståelseinriktade metoder. Det har ibland ansetts svårt att visa att sådana arbetssätt fungerar bättre än traditionell faktafokuserad ämnesundervisning. Nu finns en internationell trend som handlar om att man mäta elevernas förståelse, inte bara enkla faktakunskaper. I ett kunskapssamhälle är förståelsekunskaper väsentliga för bruttonationalprodukten. Därför kommer undervisningsmetoder som leder till förståelse att behövas ännu mer i framtiden.

Isaac Singer uppfann inte symaskinen. Han fick den att fungera. Det gjorde han genom att kombinera flera olika tekniska lösningar och genom att lägga till en mycket listig uppfinning – fotpedalen. Den gav maskinen mera kraft samtidigt som den som sydde fick båda händerna fria till att hålla ordning på tyget. Fram tills dess hade man varit tvungen att driva maskinen genom att snurra på ett hjul med ena handen.

Det muntliga berättandet i undervisningen kan fungera på samma sätt som fotpedalen i symaskinen. Att använda berättelsernas kraft till att väcka väsentliga frågor och stimulera till reflektion är en uråldrig och numera nästan bortglömd pedagogisk tradition. Berättandet kan vara just det som behövs för att få en kombination av pedagogiska metoder att fungera tillsammans. Bland annat för att man inte behöver använda halva sin energi till att fånga elevernas intresse. Den koncentrationen får man på köpet av en god historia. För en pedagog är detta lika befriande som att slippa sy med ena handen upptagen.

Förr fick man inte bli lärare om man inte kunde berätta muntligt. De allra flesta av dagens pedagoger kan i alla fall berätta betydligt bättre än vad tjänstebeskrivningen kräver. Andra kan behöva en knuff och alla har glädje av att utveckla sin berättarteknik. Lika viktigt är att förstå betydelsen av muntligheten och hur berättelserna kan vävas in i arbete med språket, med gruppen och i lärprocesserna. Därför innehåller kursen Didaktiskt berättande både praktisk och teoretisk träning i att använda berättelser som och tillsammans med andra pedagogiska verktyg.

   

Ulf Ärnström är professionell berättare, utbildare och psykolog. Sedan mer än tjugofem år har han rest runt och berättat och tränat vuxna och elever att berätta. Numera är hans stora intresse hur berättande och lärande hänger samman. Han har skrivit en bok om muntlig berättarteknik, Berättarboken, och nyligen utkommit med Varför? – om berättelser i undervisning. Med den och kursen i didaktiskt berättande vill han ge lärare och pedagoger redskap att göra undervisning effektivare och mer inspirerande.

Ulf Palmenfelt har en professur i folkloristik från universitetet i Bergen och är nu anställd som professor i etnologi vid Högskolan på Gotland. Han skrev sin doktorsavhandling om äldre tiders gotländska folksägner och har därefter samlat in och publicerat barns rim och ramsor, gåtor, spökhistorier och Bellmanvitsar, liksom vuxnas fräckisar. På senare tid har han ägnat sig åt att undersöka levnadsödesberättelser och hur man berättar på Internet. I flera år var han verksam som professionell berättare.

Mera information på Högskolan på Gotland I skrivande stund (08-02-14) är informationen om kursen där ofullständig, men så småningom är det via den adressen som man anmäler sig.